lera, goliat, tankar och känguru
efter att ha travat i ungefär 2 kilometer, kom vi ut på sundbyfältet. jag längde tyglara, eftersom att jag försökt att minsa traven lite på grusvägen. jag fattade galopp och ställde mig upp i stigbyglarna och du slutade inte galoppera förän du skvätt ner både dig och mig med all tänkbar lera som fanns längs med åkerskanten. det slutade med att jag fick sätta mig ner och be dig sakta av, hur kul det än var att kladda ner, matte och sig själv. då sprang du ut en blit på på åkern och saktade av till skritt.
Goliat, det var underbart. jag kände mig så otroligt fri, alla tankar var som bortblåsta, alla funderingar, de sprang du ifrån.
vad skulle jag göra utan dig?
det gör inget att jag fick blöta ner jackan för att göra rent dig under magen och skölja dina ben. det gör inget att jackan blev alldeles gråprickig, det finns ju tvättmaskin:)
pappa kommer hata min mobilräkning, jag kommer hata att han blir sur. men det kan inte hjälpas. det kostar att han tonårsdöttrar, speciellt då de tycker om att sms:a, speciellt då de har någon som de sms:ar med.
där står jag, med mobilen i ena handen, hästen i den andra, med en snål pappa frmför näsan och med ett leende på läpparna. jag kan inte hjälpa det:) jag kan inte hjälpa att det känns bra och dessutom vad ska jag hjälpa det för. det är ju som det är, eller hur? det är jobbigt, spännande och otroligt roligt. det är precis som livet;)
jag hatar att säga hejdå. ibland är det nästan tur att det är mat, att man ska iväg, att man måste hjälpa till med något. allvarligt, annars skulle vi säkert prata jämt.
nu ska jag och mamma ut med bilen, jag jobbar på att den inte ska bete sig som en känguru. eller så här IDAG TÄNKER JAG SPARKA UT KÄNGURUN!!! mamma bara skrattar, hon får mig att skratta, dessutom. jag hatar lyktstolpar, snövallar och småparkernigar där man måste köra sakta i svängarna:P
- mamma, håll i dig. jag klarar det här (jag vet inte om hon tror på mig)
Goliat, jag älskar dig. du svänger dit jag vill och du hoppar aldrig när man startar, du kan vända på en femöring och är mycket finare än en bli. mjukare också för den delen:D
Goliat, det var underbart. jag kände mig så otroligt fri, alla tankar var som bortblåsta, alla funderingar, de sprang du ifrån.
vad skulle jag göra utan dig?
det gör inget att jag fick blöta ner jackan för att göra rent dig under magen och skölja dina ben. det gör inget att jackan blev alldeles gråprickig, det finns ju tvättmaskin:)
pappa kommer hata min mobilräkning, jag kommer hata att han blir sur. men det kan inte hjälpas. det kostar att han tonårsdöttrar, speciellt då de tycker om att sms:a, speciellt då de har någon som de sms:ar med.
där står jag, med mobilen i ena handen, hästen i den andra, med en snål pappa frmför näsan och med ett leende på läpparna. jag kan inte hjälpa det:) jag kan inte hjälpa att det känns bra och dessutom vad ska jag hjälpa det för. det är ju som det är, eller hur? det är jobbigt, spännande och otroligt roligt. det är precis som livet;)
jag hatar att säga hejdå. ibland är det nästan tur att det är mat, att man ska iväg, att man måste hjälpa till med något. allvarligt, annars skulle vi säkert prata jämt.
nu ska jag och mamma ut med bilen, jag jobbar på att den inte ska bete sig som en känguru. eller så här IDAG TÄNKER JAG SPARKA UT KÄNGURUN!!! mamma bara skrattar, hon får mig att skratta, dessutom. jag hatar lyktstolpar, snövallar och småparkernigar där man måste köra sakta i svängarna:P
- mamma, håll i dig. jag klarar det här (jag vet inte om hon tror på mig)
Goliat, jag älskar dig. du svänger dit jag vill och du hoppar aldrig när man startar, du kan vända på en femöring och är mycket finare än en bli. mjukare också för den delen:D
Kommentarer
Trackback
